optimist

Jag vaknar som optimist varje morgon men runt lunch vänder det sakta för att vid 16-snåret vara halvvägs ner i pessimismens djupa hålor.

Ljusglimtar har det visserligen funnits idag också. Vi får beröm från olika håll att vi är duktiga så jag försöker suga åt mig som en svamp.

Det är nästan så man skäms att säga det men jag ser nog inte riktig fram emot att åka hem i helgen. Jag träffar hemskt gärna min familj och att det var nyss vi sågs har inget med det att göra. Det hade bara varit så skönt att vara hemma och gjort ingenting. Jag är helt slut i huvudet och har småsvårt att koncentrera mig på jobbet efter klockan 16 när hela kroppen säger till mig att gå hem.

Men nu ska jag gå om en liten stund. Och hålla tummarna för att optimisten får stanna längre imorgon.

*poff*

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback