om kompromisser
Nu ska jag göra något som jag inte brukar göra särskilt ofta och något som jag egentligen inte tycker man ska göra. Men nu har jag haft detta i huvudet sedan igår och känslan måste ut. Jag ska spy galla över en specifik händelse/sak/företeelse men absolut göra mitt bästa för att inte vara för specifik.
Jag har väldigt svårt att förstå varför det är så svårt att anpassa sig till ett beslut, en bestämmelse, ett direktiv utan att behöva kämpa till sista blodsdroppen för att få till något slags undantag när detta är högst orimligt och kanske inte ens nödvändigt. Det jag inte heller förstår är att man år efter år gör samma sak även om direktiven ändrar sig. Är det en bestämmelse som gäller en större organisation så är det ju förmodligen så att någon tänkt igenom detta och beslutat att detta är det som är bäst för alla parter men att det kan bli kompromisser på sina håll. Varför kan man då helt enkelt inte göra som majoriteten och rätta in sig i ledet för att alla ska få det någorlunda bra istället för att "böka" till det så att ens egen sak ska få perfekta förhållanden på andras bekostnad?
Jag vill inte acceptera att någon, person, grupp eller vad det må vara systematiskt utvecklar något slags vakkum där bestämmelser inte gäller utan man ber om undantag. Jag vill inte behöva böja mig för någon som påstår att de inte ser några problem när jag själv ser 100 i samma scenario. Det är som att min kompetens är trampad på, att det jag säger inte tas på allvar och det är det värsta av allt.
Det är absolut inte så att jag inte vill hjälpa till och lösa problemen. Det är ju bara det att bestämmelsen, direktivet etc. redan löser och förenklar och inte skapar nya problem och det är det jag vänder mig emot. Med undantagen så skapar man problem som man oftast inte själv löser utan det är någon annan som får göra det.
Visst curlar jag också lite grand i min servicefunktion jag har på jobbet men det finns gränser och jag ger mig inte utan strid. Mina curlingfall inträffar endast i undantagsfall när jag vet att jag har med en "engångsförbrytare" att göra eller när jag helt enkelt har avlossat en hel kärnvapensalva och inget biter. Tyvärr verkar ovanstående också resultera i att jag får ge upp, jag/vi är nedröstade och kanske inte överkörda men i alla fall inte tagna på tillräckligt stort allvar för att ta med i beräkningen.
Det är möjligt att jag är extra stingslig för närvarande men jag är banne mig världens beskedligaste varelse annars så om jag är lite upprörd så borde ju folk fatta att det är något viktigt och inte en trivialitet. I just det fall jag försöker illustrera här ovan så har jag under årens lopp eftersom det inte är första gången, försökt att pedagogiskt förklara och vara tillmötesgående men om jag inte orkar det för femtioelfte gången i rad så tycker jag inte det är konstigt. Det stör mig ju också att det blir ombytta roller och det är jag som får stångas.
Summan av kardemumman:
Ge f*n i att be om undantag från allt. Regler, direktiv, bestämmelser är till för en anledning. Någon har tänkt till och kommit fram till att för allas bästa så är det detta som gäller! Visst kan man ifrågasätta om något är fel men om man får nej upprepade gånger efter gjord utredning så är det kanske ens egen idé det är fel på.
Kompromiss is the shit.
Jag har väldigt svårt att förstå varför det är så svårt att anpassa sig till ett beslut, en bestämmelse, ett direktiv utan att behöva kämpa till sista blodsdroppen för att få till något slags undantag när detta är högst orimligt och kanske inte ens nödvändigt. Det jag inte heller förstår är att man år efter år gör samma sak även om direktiven ändrar sig. Är det en bestämmelse som gäller en större organisation så är det ju förmodligen så att någon tänkt igenom detta och beslutat att detta är det som är bäst för alla parter men att det kan bli kompromisser på sina håll. Varför kan man då helt enkelt inte göra som majoriteten och rätta in sig i ledet för att alla ska få det någorlunda bra istället för att "böka" till det så att ens egen sak ska få perfekta förhållanden på andras bekostnad?
Jag vill inte acceptera att någon, person, grupp eller vad det må vara systematiskt utvecklar något slags vakkum där bestämmelser inte gäller utan man ber om undantag. Jag vill inte behöva böja mig för någon som påstår att de inte ser några problem när jag själv ser 100 i samma scenario. Det är som att min kompetens är trampad på, att det jag säger inte tas på allvar och det är det värsta av allt.
Det är absolut inte så att jag inte vill hjälpa till och lösa problemen. Det är ju bara det att bestämmelsen, direktivet etc. redan löser och förenklar och inte skapar nya problem och det är det jag vänder mig emot. Med undantagen så skapar man problem som man oftast inte själv löser utan det är någon annan som får göra det.
Visst curlar jag också lite grand i min servicefunktion jag har på jobbet men det finns gränser och jag ger mig inte utan strid. Mina curlingfall inträffar endast i undantagsfall när jag vet att jag har med en "engångsförbrytare" att göra eller när jag helt enkelt har avlossat en hel kärnvapensalva och inget biter. Tyvärr verkar ovanstående också resultera i att jag får ge upp, jag/vi är nedröstade och kanske inte överkörda men i alla fall inte tagna på tillräckligt stort allvar för att ta med i beräkningen.
Det är möjligt att jag är extra stingslig för närvarande men jag är banne mig världens beskedligaste varelse annars så om jag är lite upprörd så borde ju folk fatta att det är något viktigt och inte en trivialitet. I just det fall jag försöker illustrera här ovan så har jag under årens lopp eftersom det inte är första gången, försökt att pedagogiskt förklara och vara tillmötesgående men om jag inte orkar det för femtioelfte gången i rad så tycker jag inte det är konstigt. Det stör mig ju också att det blir ombytta roller och det är jag som får stångas.
Summan av kardemumman:
Ge f*n i att be om undantag från allt. Regler, direktiv, bestämmelser är till för en anledning. Någon har tänkt till och kommit fram till att för allas bästa så är det detta som gäller! Visst kan man ifrågasätta om något är fel men om man får nej upprepade gånger efter gjord utredning så är det kanske ens egen idé det är fel på.
Kompromiss is the shit.
Kommentarer
Trackback