Singstar; trauma eller toppen?

Att inte göra något vettigt alls är ibland det enda vettiga.

Efter gårdagens extrajobb så traskade jag och sambon iväg för att äta middag med vännerna. En såndär spontan utemiddag med lite vin till maten. Mycket trevligt! När vi sedan började svamla om efterätter och whisky så bjöd vännen Snjodis in oss till henne på lite Irish coffee och lite playstation. Det blev både en och två Irsih coffee plus ett antal små slurkar kanellikör (som jag för övrigt lovordar som förkylningshämmare,den är stark). Gottigt! Och vi gjorde ett antal rundor på PS2. Först spelade vi frågesportprogram, vilket inte gick sådär superbra och när undertecknad fått i sig lite alkohol lät jag mig övertalas till att leka singstar.

Jag är alltid mycket tveksam till att (ensam)prata eller sjunga inför publik. Denna tveksamhet bottnar i att jag har en djupt inrotad rädsla för att göra bort mig. Och min hjärnas definition av att göra bort sig inbegriper alla tänkbara pinsamheter. Allt från att säga saker om folk som råkar stå precis bakom mig (vilket jag hade en tendens att göra när jag var yngre) till att snubbla på en gatsten, för vem vet vem som skrattar och pekar åt mig. Att sjunga fel, komma av mig eller tjabbla bort vad jag skulle säga härnäst i en presentation är bland det västa jag vet. Tror det var därför jag la lärarkarriären på hyllan. Det beror också säkert på att när jag gör något så vill jag att det ska vara 100%, ägna all min uppmärksamhet åt det och inget får gå fel.. ja då går det ju åt skogen om en endaste sak falerar. Den tredje faktorn i detta är att min hjärna kommer ihåg många jobbiga pinsamma situationer som en normal människa skulle ha minnen från ett trauma. De är som trauman för mig. Som att jag minns när jag blev "påkommen" med att palla äpplen som jag inte alls var där för att stjäla eftersom en kompis boende i huset sagt till mig att jag fick ta av. Jag minns varenda detalj. Kläder, skor, väder, cyklar, vilken dag i veckan etc.

Dessa detaljerade minnen plockar min hjärna sedan fram någon dag när den är på "ält-humör" och den nedåtgående spiralen är igång.

Och ja.. jag är en konstig människa.. något annat har jag inte påstått.

Som tur är blev gårdagens omgång i singstar inte alls något traumatiskt minne utan en engergiboost av sällan skådat slag. Jag vill ha en egen PS2 så att jag kan yla hela dagarna :). Jag älskar egentligen att sjunga så varför inte. Och trots att vi sjöng och gastade till kl 3 på natten och drack lite för mycket kanellikör så är jag oförskämt pigg.

Tack mina vänner för en hur bra kväll som helst! Ni är bästast! Vi får helt enkelt skaffa ett PS2 till inflyttningsfesten *uppdaterar önskelistan*

Nu ska här göras något vettigt.

*poff*

Kommentarer
Postat av: Maian

Du är inte ensam om att komma ihåg saker som du anser är händelser där du gjort bort dig. Hade en sådan diskussion med min kollega för ett tag sen, där mycket kom på tal. Saker man inte förlåter sig själv, saker man aldrig glömmer även om man aldrig blir påmind, och saker som andra inte tycks glömma heller utan alltid tar upp som "roliga anekdoter" när man själv helst vill förtränga det. Och det kvittar hur lång tid det går sen de där sakerna inträffade. Jag minns fortfarande, med knivskarp klarhet, saker som inträffade när jag var en fem-sex år. Som om de inträffade idag inte vore lika farliga, men som hade stor betydelse för mig då. O alla saker man gjorde under gymnasiet o högskoleåren, vilda o blöta fester som resulterade i begångna dumheter - än idag kan jag hisna o drömma mardrömmar om att plötsligt konfronteras med nån gammal festarbekant på en jobbintervju eller på ny arbetsplats....



Fast att vara rädd för att göra bort sig är väl mänskligt.



Och det viktigaste är att, i vänners lag, kunna tänka sig förbi det där och se det som att man bjuder på sig själv.=)

2008-10-26 @ 22:18:18

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback